knockout

Nu sitter jag här igen och knappar på lappen som ligger stadigt i min famn. Känns lika underligt som det gjort de senaste åtta gångerna jag startat om min bloggkarriär efter en längre tids uppehåll. Hur länge jag orkar dela med mig av mina innersta tankar på detta klotterplank som ska spegla min personlighet får framtiden utvisa. Sist orkade jag skriva två nya inlägg med tre veckors mellanrum... motivationen var då inte den största skulle jag tro. Motivationen nu är nog inte heller på topp, men tydligen stark nog att ta mig tid att lista ut lösenordet till kontot som jag tydligen lyckats glömma bort sen sist. So here I go again I guess.... Let´s get it on.

Nu misstänker jag att de allra flesta som läser detta inlägg har mig som vän på facebook... eller är vän till en vän till en vän som har mig som vän på facebook, och därför redan vet allt som pågår i det liv jag vill kalla mitt eget. Skulle det mot förmodan finnas någon läsare som undgått alla frenetiska statusuppdateringar och mobiluppladdningar på me, myself and I så kan jag bjussa på en kortare sammanfattning av de senaste tre månaderna av mitt liv. De tre hittills lyckligaste månaderna av mitt liv, without a doubt.

15/5 2011 var av många anledningar den mest minnesvärda söndagen i mitt 27 åriga liv. Det är inte bara på grund av att jag hade en awesome boob-day den dagen som gör att jag minns den som igår, jag fick dessutom tillsammans med en hel hop av blå/vit-klädda härliga patrioter se our Motherland besegra Sverige i hockeyfinalen som senare kom att kallas "the finale that made Sweden cry and beg for their mommy ".

Det var det mest fantastiska jag vart med om.
Att se Finland totaly emasculate inte bara Svenska landslaget, utan hela Sverige, gav en känsla som till och med ger den mest verbalt begåvade tunghäfta. Att försöka beskriva känslan som flödade genom kroppen när puck efter puck efter puck gled innanför mållinjen bakom svenska målvakten är omöjligt. Något sådant kan inte återberättas, det måste upplevas! Glädjen var total. Och där stod jag mitt i gången på O´learys och hoppade jämfota i mina kilklackar, direkt från jobbet kommen. Till detta hör att jag inte stod där ensam. Jag hade dagen till ära sällskap av skånska syskonen två och min egna systra mi. När vi innan matchen börjat klev in på sportbaren med nerverna på utsidan säger ena skåningen roat: Titta så mycket finnar..! Du kanske hittar din framtida man här ikväll!

Snabbt som ögat hakade jag på hela match-making idén och började med nyfikna ögon söka efter honom i den dunkla restaurangen. Överallt satt det blåvita män, den ena fullare än den andra, men ingen föll mig direkt i smaken då medelåldern på dessa med största sannolikhet överskred 40. Eller, den såg ut att göra det, but that´s what drinking does to you; it makes you old and makes you sag. Drinking is bad for you.

Jag svepte sökande med pekfingret över flera bord fulla med finska supportrar och mumlade tyst för mig själv: haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan däääääääääääääääääääääääääääär........

När jag väl stannade till med mitt sökande pekfinger hade jag stannat vid ett bord där medelåldern i alla fall kändes mer acceptabel än vid de andra borden. Mitt pekfinger pekade rakt på en person som satt gömd i skuggan. Med mina hökögon kunde jag urskilja att personen jag nu stod och pekade på i alla fall var av motsatt kön och dessutom såg ut att vara i lagom bra ålder för att kunna bli min framtida livspartner. Han fick duga. Här hade jag inte tid att leta mitt livs kärlek längre, matchen skulle börja snart.

Jag vände mig om till skåningen och sa: Han får det bli! Han är min framtida man!

Hon sneglade över på den utpekade mannen och skrattade till: Honom känner jag. Han gick i samma skola som mig. I can hook you up!

Jag tittade en gång till på personen som lekte secret agent man i skuggan, förvånad över att personen jag lyckats peka ut faktiskt inte var en finsk parkalkis, utan faktiskt någon som var född på rätt årtionde som mig! Jag tog mig en extra titt och insåg plötsligt att personen jag stått och pekat på oroväckande länge faktiskt var fruktansvärt attraktiv!

Jag vände mig snabbt om till skåningen och viskade i förtjusning; men.... han var ju riktigt snygg...?!

Hon skrattade, höll med och lovade mig sen att hon skulle se till att fixa ihop mig med den skuggige snyggingen.

Under kvällens gång försökte jag snegla bort på den mystiske hetingen men kunde i ärlighetens namn inte riktigt koncentrera mig på min trolovade, matchen var på tok för explosiv och jag på tok för involverad för att kunna lägga fokus på något annat än just den.

När slutsignalen äntligen gick och kaoset bröt ut inne på restaurangen flödade champagnen och lyckan var gjord. Vi hade tagit VM-guld och det mot ärkefienden Sverige. Jag har svårt att sammanfatta händelseförloppet som följde för allt är bara en stor glädjeyra. Mitt i alla glädjetjut och allsånger som bröt ut dök den mystiske mannen upp. Han var perfekt. Så fruktansvärt löjligt vacker att jag blev helt ställd. Love at first sight. Jag kunde inget annat än skratta åt det faktum att jag i min quest for my future husband lyckats peka ut den vackraste man jag någonsin sett. Vad är oddsen?

Kvällen tog en härlig vändning när någon spontant föreslog att vi skulle fira guldet genom att ta ett dopp i Sergelfontänen som traditionen säger. Jag var först i kö med att anmäla mig som frivillig till detta! Ska det firas, så ska det firas ordentligt, och vad skriker VM-guld mer än ett iskallt dopp i en smutsig fontän?

Off we went. Wet we got. Den mystiske mannen och jag, sida vid sida men ändå förvånansvärt långt ifrån varandra.

För att detta skulle vara en perfekt kärlekshistoria så borde han och jag redan ha delat vår första kyss vid det här laget när vi nu stod där halvnakna i en iskall fontän, berusade av finsk lycka och måttligt intag av alkohol. Men riktigt så var det inte. Han kysste någon annan och jag berusade mig med andra män. Men in the back of our heads hade vi båda ändå redan bestämt oss för varandra, vi hade bara inte sagt det högt än.

När natten var slut och firandet var över fanns han i mina tankar ovanligt mycket för att bara ha vart en skugga i hörnet på en restaurang. Något med honom var så fruktansvärt magiskt, jag kunde inte för mitt liv sluta tänka på honom och hans finska träningsoverall!

Veckan som följde gick i lejonens tecken och det planerades finskt firande. Jag höll i trådarna och såg till att min framtida man skulle få en persolig inbjudan till tillställningen. Trots att vi inte sagt många ord till varandra kände vi båda en extrem dragningskraft till den andra och när firandet hade börjat en andra gång satt vi så nära varandra vi kunde utan att för den delen sitta bredvid varandra. Det var en extrem spänning mellan oss, en spänning som syns på varenda bild som togs den kvällen. Han ville ha mig. Jag ville ha honom. Man kan inte förneka det som är rätt.... Så när han ledde in mig i en mörk källare och kysste mig ömt mot en smutsig vägg visste jag att mitt hjärta var hans. Love at second sight.

Sommaren kom med värme och kärlek. Veckorna flöt ihop med varandra och det enda som var konkret var han. Dagar och nätter slutade exsistera, allt som fanns var dimma. Allt smakade godare men jag var aldrig hungrig. Sängen var mjukare men jag ville aldrig sova. Jag flöt runt i en luddig värld där allt saknade betydelse, allt förutom han. Den här sommaren kom med den starkaste drogen någonsin, det skönaste ruset.

Den här sommaren kom med kärlek.

Jag är fortfarande mitt i det djupaste ruset. Det förklarar mitt osammanhängande inlägg. Jag vill aldrig kliva ut ur dimman. Vardagen kom på besök idag, men inte ens den kan få mig att nyktra till...

Jag älskar att älska honom. Jag älskar att han älskar mig. Jag älskar att jag fått det jag saknat i hela mitt liv... och framförallt älskar jag att jag fick honom genom att peka på honom och säga: han där.

Mitt liv började den 15/5 2011.
... För ett, tu, tre månader sen.